Stress! Stress! Stress!
Det var det absolut vanligaste svaret jag fick när jag frågade er om vad som får er att trilla ur ert hjärta - varför det är svårt att leva från hjärtat i vardagen.
Vi har alla gjort det - stressat tills vi inte mått bra, en del har då varit kloka och bromsat i tid och tagit en paus, andra har bara kört på tills
det gått riktigt illa.
Själv tillhör jag den senare gruppen, kört på tills det gick illa.
I början av 2000-talet blev jag svårt utbränd. Dels jobbade jag alldeles för mycket men det var också min kropps sätt att tala om för mig att det var tid att göra det jag innerst inne visste att jag borde göra men inte vågade.
Jag arbetade som chef med många anställda och jobbade såklart väldigt mycket men min livsuppgift var (och är) att vara
healer och lärare i människans inre växande. Jag visste det i mitt hjärta och jag visste att jag var redo men jag vågade inte.
När min kropp hjälpte mig att sätta stopp var det såklart smärtsamt inledningsvis men det var den mest kärleksfulla gåva min kropp kunde ge mig. Den var då jag vågade säga upp mig för att följa mitt hjärta.
Sedan dess har jag följt min livsuppgift och jag har världens bästa jobb idag, jag ångrar mig inte en sekund och jag är
djupt tacksam för att min kropp visade vägen.
Jag har lärt mig mycket sedan dess och jag vet att allt går att förändra. Jag ska inte påstå att livet alltid blir enkelt bara för att du vet din livsuppgift och vem du egentligen är men livet får en riktning, en kompass som gör det enklare att välja rätt väg.
